God natt, sov gott och söta drömmar💞

Kära ni,

Dagens inlägg blir inte så mycket... Vare sig i skrift eller innehåll... Men ngt blir det.

Klockan är ganska mycket och kvällens sömntablett är intagen, jag måste ta det för att få lov att kunna sova hela natten, utan att vakna varannan timme som jag annars gör eller som vissa dygn vara utan sömn över huvudtaget. Så jag är tacksam över dessa tabletter.

Jag kom på tidigare idag, att jag nu är inne på mitt tredje dygn med mindre dos av mina vb-mediciner och jag hoppas verkligen att detta kommer förtsätta, fler dagar med mindre dos och att jag länge endast behöver/får vara "normalt" smärtpåverkad med endast få toppar. Önskar dock att mina dagliga febertoppar och temperaturväxlingar kunde ge med sig om inte annat så lär jag mig väl leva med dem också.

Jag har, en hel vecka om året som "bara är min", min tid för endast mig, den veckan började idag. Jag kommer vara vård och barnledig hela denna vecka, bortsett ifrån ett besök hos dietisten. Jag har planer för denna vecka, planer på rejäl återhämtning så jag åter kan få vara den mamma jag vill vara och den mamma mina barn förtjänar. Jag vill syssla med min hobby/rehab smycka och få vara kreativ, jag skall skriva... Viktigheter och icke viktigheter... jag vill ut, njuta av sommaren och jag vill så gärna ut på mina promenader igen, men promenaderna får jag ta på min crosstrainer här hemma, min kropp och mitt hjärta klarar inte promenader än, men jag skall en dag... Men... Inte... Nu...

Jag har så mycket att fundera över, mitt liv ... Dåtid... Nutid och framtid... Så denna vecka är välbehövlig med egen tid utan markservice eller tider att passa. Så mycket har hänt och så mycket händer att jag måste stanna upp. Jag måste blunda, andas, känna, njuta och tänka och det kan jag endast med stillhet och ro, utan stress eller rop.

Hade jag haft ett hus, en trädgård hade jag var morgon gått ut barfota, få känna det daggvåta gräset under fötterna. Jag skulle satt mig på en filt under äppelträdet, blundat och bara lyssnat på humlans surr... Tänkt... Varit... Men jag kan och skall göra det, denna vecka, inte i min trädgård för den har jag ej... Ännu... Men jag skapar mig min frid, stillhet i mitt lilla och med det enkla jag har.

Jag har bäddat soffan, ja soffan... Jag sover i soffan sedan 8 månader tillbaka, inte för att jag inte har en säng utan för att soffan är den minst smärtsamma möbel för min "EDSrygg" men... jag skall få till en bra madrass någongång... Någon dag... men fram tills dess är det soffan min som gäller... Så tills nästa gång mina kära... God natt, sov gott och söta drömmar💞

Jag skall bli duktigare

Jag sa innan att jag skulle börja med min blogg igen, min tanke var att skriva regelbundet, med det menar jag varje dag. Jag lyckades inte, men min förhoppning är att jag från och med här och nu verkligen skall försöka, trotsa kroppen som sedan 8 månader tillbaka bestämmer allt mer över mig, min önska och vilja.

Jag skall berätta mitt senaste år...lite dag för dag... I maj förra året kraschade jag, från att ha varit en öppen och social person blev jag folkskygg och apatisk. Jag hade mött den berömda väggen och fick diagnosen utmattningsdepression. Jag gömde mig i min lägenhet, vägrade kontakt med någon, öppna dörren. Jag bara satt och stirrade ut i tomma intet. När jag skulle handla, om så endast 1 liter mjölk klarade jag inte handla hemma, körde till grannbyn för att slippa möta bekanta ansikten. Så fort jag skulle gå ut och var ute bland andra människor så fick jag panikångest, jag kunde inte andas, blev svimfärdig, hjärtklappning. Jag grät, oj vad jag grätt, hela tiden, var dag.

Detta var nu för lite mer än ett år sedan, jag kom ut ur min depression under hösten med hjälp av några ihärdiga vänner som aldrig gav upp eller dömde mig(tack <3) och många mils promenerande i skogen. Vila och andhämtning. Jag var som gott tillbaka helt och hållet, hade återfått min livsglädje och mig själv men med så mycket mer kunskap om mig, livet, vänner och behovet av att lita på...

Men i november hände det, jag blev somatiskt sjuk, det gjordes en akut titthålsoperation och där började nu den resa jag är på. En så smärtsam men ack så lärorik resa. Jag har funnit och fått så många nya vänner. Gamla vänner har stannat och visat sig än mer underbara och älskvärda än jag kunnat ana. Vänner jag trodde på... försvann.

Med så mycket nytt, så skall och måste jag lära mig att leva igen, på ett nytt sätt men det skall ändå bli innehållsrikt om onte annat, så mer än innan.

Jag är rik på kära, jag är rik i själen. Jag älskar och jag är älskad

Min tanke var och är att detta inlägg skulle bli längre och bättre men situationen hemma kräver något helt annat så fram tills nästa gång, snart hoppas jag, ha det bästa kära ni <3